Beskrivning. Klibbal är ett medelstort träd, med rak genomgående huvudstam och välvd krona. Barken är gråaktig, grov och sprucken i längs- och tvärsprickor. Årsskotten är kala och har hartskörtlar. Vinterknopparna sitter strödda och är skaftade, ovala, blåskimrande, med bara två eller tre knoppfjäll.
Bladen är veckade, blanka, mörkgröna nästan runda och i spetsen urnupna, unga blad är starkt klibbiga; bladen gulnar inte om hösten utan faller av gröna. Klibbal blommar på bar kvist. Hanblommorna sitter i långa hängen, medan honblommorna sitter i korta axlika hängen vilka efter fruktmognaden utvecklas till så kallade alkottar, blomställningar och ’kottar’ är skaftade. Både han- och honhängen övervintrar nakna och ofta sitter också gamla ’alkottar’ kvar under vintern.
Arten gråal (A. incana) skiljs från klibbal på sina spetsiga och matta blad, sin släta bark och på att honhängen och ’kottar’ är oskaftade. Hybrider mellan klibbal och gråal förekommer.
Äldsta-största. Alen kan bli upp till 25 meter hög och få en stamomkrets på över fyra meter. Den blir knappast mer än 120 år.
Utbredning. Klibbal har en i huvudsak sydlig utbredning, men förekommer längs Östersjökusten ända upp i Bottenviken. Arten växer företrädesvis på fuktiga växtplatser, oftast i kanten av sjöar och vattendrag. Klibbal dominerar också i så kallade alkärr som är en artrik men försvinnande naturmiljö. Första fynduppgift publicerades på 1600-talet, men arten är känd sedan medeltiden.
Användning. Klibbalens ved är mjuk och har använts till bland annat träskobottnar och möbler. Virket är även mycket användbart till pålar då det är motståndskraftigt mot röta.
Etymologi. Artnamnet glutinosa betyder klibbig och syftar på de klibbiga unga bladen. Namnet al är känt sedan medeltiden, den omnämns till exempel i Kristoffers landslag från 1442.
Karta över utbredning. Karta och bilder lånade från NRM.
